Det låter som en motsägelse, nästan som ett olösligt paradox: Många män säger att de inget hellre vill än att möta en ”god kvinna”. En kvinna som är lojal, kärleksfull, pålitlig och som står vid deras sida i både med- och motgångar.
Men det märkliga – och smärtsamma – är att en del av dem, när de faktiskt möter en sådan kvinna, börjar förstöra henne. De sårar hennes själ, undergräver hennes värde, sviker hennes förtroende. Till slut står en kvinna kvar som inte förstår hur hon kunde gå från drömideal till måltavla.
Varför händer detta? Varför kan vissa män inte bevara det som de själva påstår sig längta efter? Och varför verkar de göra allt för att krossa den kvinna de egentligen hade kunnat älska?
Svaret är komplext. Det ligger inte i ett enkelt skuldbeläggande, utan i psykologiska dynamiker, samhälleliga föreställningar, en djup rädsla för närhet och i gamla sår som aldrig läkt.
Innehållsförteckning
Myten om den ”goda kvinnan”
När män talar om den ”goda kvinnan” låter det ofta som en dröm. Hon beskrivs som trofast, tålmodig, kärleksfull och omhändertagande.
Någon som förstår, som stöttar, som ger trygghet. Men denna bild har två sidor. Bakom längtan efter stabilitet och värme döljer sig ibland också en förväntan om anpassning.
”God” betyder då inte ”stark och empatisk”, utan ”tyst, foglig, utan motstånd”. En kvinna som uthärdar allt, som inte säger ifrån, som alltid förlåter.
Men verkligt goda kvinnor är inte svaga. De är kärleksfulla men också klara i sina värderingar.
De kan förlåta, men de känner också när något inte är rätt. Och just detta blir för vissa män hotfullt – för i mötet med en verkligt närvarande kvinna blir deras egen omognad och sårbarhet synlig.
Närhet som hot
Många män längtar efter en relation – och fruktar samtidigt precis det de längtar efter.
Närhet betyder inte bara värme, den betyder också att bli sedd. Att bli avklädd med sina brister, rädslor och svagheter.
När en kvinna öppnar sitt hjärta, när hon ger förtroende och älskar utan mask, blir det en spegel. Hon visar vad kärlek kan vara – men också det som mannen saknar inom sig.
Och ofta väcker det försvar. Istället för att öppna sig bygger han murar. Istället för att visa sårbarhet reagerar han med hårdhet.
Istället för att våga stanna i närhet börjar han skapa avstånd – genom kritik, kyla eller svek. Att förstöra kvinnan blir på så sätt ett skydd mot att möta den egna rädslan.
Makt och manlighetsideal
En annan orsak ligger i föreställningar om manlighet. Många män växer upp med bilden att styrka är detsamma som kontroll.
Att visa svaghet är att förlora. Men i en sann relation fungerar inte kontroll. Kärlek bygger på jämlikhet, ömsesidigt förtroende och viljan att riskera sårbarhet.
För män som har lärt sig att deras värde mäts i dominans blir detta skrämmande.
När en kvinna älskar djupt, när hon är lojal och pålitlig, kan han paradoxalt nog uppleva att han tappar makten. Istället för att ta emot hennes kärlek som en gåva, ser han den som ett hot.
Därför försöker han hålla henne nere – genom kritik, genom känslomässig distans, genom otrohet.
Det tragiska är: ju bättre kvinnan är, desto mer utmanad känner han sig. Ju djupare hon älskar, desto mer blottad känner han sig själv.
Barndomens skuggor
Många män bär på gamla sår. Den som i barndomen upplevt avvisande, känslokyla eller förnedring har ofta lärt sig att närhet är farligt.
Att kärlek leder till beroende. Att förtroende alltid slutar i svek. När en verkligt kärleksfull kvinna möter dem, väcks just dessa gamla rädslor till liv.
Det undermedvetna viskar: ”Lita inte på henne, hon kommer också att såra dig.” Och därför förstör de hellre själva än att riskera att bli sårade ännu en gång.
Kvinnan, som inget annat gjort än att älska, blir den som får bära smärtan av hans osynliga krig.
Varför kvinnor stannar
En av de mest smärtsamma aspekterna är att många kvinnor stannar kvar.
De klamrar sig fast vid minnena, vid värmen som fanns i början, vid löften som en gång kändes sanna.
De ser mannen som han var i de korta stunder han öppnade sig – och hoppas att han ska komma tillbaka, om de bara håller ut lite till.
Men under tiden förlorar de bit för bit av sig själva. De uthärdar förödmjukelser, de förlåter svek, de bortförklarar hans kyla.
Till slut är det de som står kvar brutna – inte för att de inte var goda nog, utan för att de var för goda.
Den eviga cirkeln
Och så snurrar hjulet vidare. Han förstör det han egentligen behöver. Hon går, utmattad och sårad.
Han blir kvar med känslan: ”Ingen kvinna stannar hos mig. Ingen är tillräckligt bra.” Och mönstret börjar om.
Finns det en väg ut?
Kan denna destruktiva cirkel brytas? Ja – men bara om mannen vågar se inåt.
Han måste förstå att hans beteende inte är hennes skuld, utan speglar hans egna olösta sår. Han måste lära sig att närhet inte är farlig, utan läkande.
För kvinnan handlar vägen ut om att sätta gränser. Att våga säga: ”Jag kan inte rädda honom, om han inte själv vill rädda sig.” Kärlek räcker inte. Det krävs ansvar, självrannsakan och ofta professionell hjälp.
Slutsats
Att män säger sig vilja ha en god kvinna, men ändå förstör henne när de möter henne, är inte ett mysterium av kärleken – det är en spegel av deras inre kamp.
Det är rädslan för närhet, de falska idealen om manlighet och barndomens gamla sår som väcks till liv i relationer.
Och ändå finns det hopp. Där män vågar möta sina rädslor, och där kvinnor hittar styrkan att dra sina gränser, kan cirkeln brytas. För sann kärlek handlar inte om att rädda varandra – utan om att växa tillsammans, i frihet, respekt och ömsesidig sårbarhet.