Vi var aldrig officiellt ett par. Inget „vi hör ihop“ eller löften om framtiden. Ändå kändes allt däremellan som verklighet. Vi rörde vid varandra, skrattade, såg på varandra som om vi delade hemligheter som bara vi förstod. Vi dansade i vardagsrummet som om världen utanför inte spelade någon roll. Vi låg bredvid varandra som om vi var ett – och ändå fanns aldrig något namn för det vi hade.
Vi kysstes, höll om varandra, rörde vid varandra på ett sätt som var mer än fysisk närhet – en blandning av begär, förtrogenhet och ren intimitet som inte behövde någon definition. Varje blick, varje skratt, varje beröring brände sig fast i mitt hjärta.
Jag minns de stunder när du höll om mig, bara några sekunder för länge. Doften av din parfym, värmen från dina händer mot min hud, hur dina ögon sökte mina läppar som om de ville upprepa allt igen, bara för att sedan låtsas som ingenting hade hänt.
Och nu? Nu är alla dessa stunder förbi. Vi slutade skriva, prata, träffas. Världen är full av sätt att hålla kontakten, och vi undviker varenda ett. Ingen avsked, inget sista ord, ingen förklaring. Ingenting. Bara ett tyst rum som ekar av det som kunde ha varit men aldrig var.
Jag tänker på dig, även om jag inte borde. Jag försöker fokusera på mig själv, mitt liv, de människor som verkligen älskar mig nu. Jag försöker fylla tomrummet du lämnade efter dig och lär mig att denna saknad också kan vara en chans. En chans att hitta mig själv, att förstå vem jag är när du inte längre är en del av mitt liv.
Och ändå, varje gång jag är ensam, smyger sig din bild in i mina tankar. Ditt skratt, din beröring, sättet du såg på mig som om du kunde läsa mina tankar. Allt känns levande i mitt minne, som om du fortfarande existerar, medan du länge är borta.
Det är frustrerande. Jag har nya människor i mitt liv, människor som verkligen ser mig, som rör vid mig, som älskar mig. En man som håller om mig utan att jag behöver be om det. Han kysser mig, rör vid mig, älskar mig – i nuet, inte som ett minne. Och ändå smyger din skugga sig in igen, bara ett kort ögonblick, en tanke, ett eko av det vi hade.
Ibland frågar jag mig varför mitt hjärta fortfarande söker dig, även om jag vet att det är fel. Varför jag fortfarande minns de små detaljerna jag egentligen ville glömma – hur du såg på mig, hur du gillade mitt skratt, hur vi tystnade tillsammans som om tystnaden själv var ett språk mellan oss.
Och då inser jag: Det handlar inte om dig. Det handlar om att mitt hjärta är van vid att känna kontakt, att uppleva närhet, att känna någon intensivt. Det handlar om att jag ännu inte har lärt mig släppa taget, även om jag vet att jag kan.
Nu försöker jag medvetet acceptera dessa minnen i frid. Jag försöker förstå att de är en del av min historia, men att de inte får styra mitt liv. Att jag kan lära mig älska – inte i minnet, inte i skuggan, utan här och nu, med människor som verkligen är närvarande.
Det kommer en dag när jag kan släppa dig helt. Inte av hat, inte av glömska, utan av kärlek till mig själv. En dag när jag inser att vi aldrig skulle ha varit tillsammans, att din närvaro aldrig var menad för mig, att det är rätt att jag går vidare – rak, stark och fri.
Och tills den dagen kommer, tillåter jag mig själv att minnas dig, känna dig, sakna dig, utan att låta det styra mitt liv. Jag balanserar mellan minnet och nuet, mellan det vi hade och det som fortfarande kan komma.
För en dag, när jag verkligen har släppt taget, kommer jag att se tillbaka och förstå: Allt var bra som det var. Vi var aldrig tillsammans, och det är okej. För jag lär mig nu att älska mitt eget liv, utan att dina skuggor längre vandrar i mina tankar.
Jag lär mig att man kan släppa någon – och samtidigt älska. Inte honom, inte minnet, utan sig själv. Och det är just det som gör mig starkare.