Jag minns en sommardag när jag var kanske nio år gammal. Min mamma hade en av sina tysta dagar, då hennes energi knappt räckte till för att ta hand om hemmet, än mindre för att lyssna på mig eller krama mig.
Hon låg på balkongen i solen, orörlig, med slutna ögon. Jag ville visa henne en teckning jag hade gjort – ett hus med en trädgård och en lycklig familj – men jag stannade vid dörren. Jag kände att idag var inte rätt ögonblick.
Och där var den känslan igen: Jag måste vänta, jag får inte störa, det är inte min tur.
Min mamma var ofta utmattad, långt innan jag var tillräckligt gammal för att förstå det. Som barn märkte jag bara att hon ofta var irriterad, att hennes rörelser var hårda, hennes blick frånvarande, hennes röst spänd för det som sades.
Jag visste inte då att det var överbelastning. Jag trodde att det var mitt fel. Att jag var jobbig, för känslig, för krävande, för mycket.
Hon var alltid upptagen med att ordna, organisera och klara av vardagen. Det fanns ingen stund då hon bara var – med mig, hos mig. När jag bad om något var hennes reaktion ofta överdriven. Inte för att hon avvisade mig, utan för att hon redan var på gränsen. Hon kände sig ensam med allt. Ensam med barnen, hemmet och sin utmattning. Och eftersom ingen tog hand om henne, kunde hon inte heller ge mig mjukhet.
I efterhand förstår jag: Min mamma var inte kärlekslös. Hon var överbelastad. Hennes omsorg visade sig i att allt var rent, maten stod på bordet och att vi kom i tid. Men emotionell närhet – riktigt lyssnande, en lugn stund där hon bara såg på mig utan att bedöma – det fanns knappt.
Hon hade inget utrymme för det. Och eftersom hon inte hade utrymme lärde jag mig att krympa. Jag lärde mig att inte behöva hjälp, att anpassa mig och dra mig tillbaka i tid. Jag ville inte vara droppen som fick bägaren att rinna över.
Psykologiskt kallas detta för “parentifiering” – när ett barn tar hand om sina föräldrars känslor.
Jag var kanske nio eller tio när jag insåg att jag inte kunde uttrycka mina behov direkt, utan behövde hålla tillbaka. Jag försökte muntra upp henne när hon var ledsen, göra henne stolt för att kanske få mer kärlek, och jag var tyst när jag märkte att hon inte kunde ta emot något.
Från ett hjälplöst barn blev jag en liten vuxen, utan att medvetet ha valt det.
Min pappa var aldrig högljudd eller dramatisk. Han hade inga utbrott, inga okontrollerade känslor. Men frånvaron av känslomässig närvaro var påtaglig. För mig som barn var hans tystnad aldrig neutral – den skapade osäkerhet.
Jag visste aldrig om jag var välkommen, om jag fick störa, om jag bara fick existera utan krav. Det fanns få gemensamma upplevelser, inga pappa-dotter-utflykter, inga samtal, inga beröringar. Han var som en medboende som levde bredvid utan att lämna något känslomässigt avtryck. Ändå fanns ett avtryck – för han lämnade inget.
Hans frånvaro skapade ett djupt hål i mig. Jag önskade att han skulle läsa en saga, ställa frågor, lyssna på mina rädslor, ge mig känslan av att vara viktig. Men dessa önskningar förblev osagda, för jag kände: de skulle falla i tomma intet.
Jag såg andra barn som fick hjälp av sina pappor, och jag sa ingenting. Jag minns inte att min pappa någonsin berömde mig när jag klarade något för första gången. Jag minns bara hans tysta närvaro vid köksbordet, vid tv:n, och hur jag försökte få uppmärksamhet med små gester.
Jag trodde länge att det var mitt fel, att jag inte var tillräcklig, inte värd att älskas. Det tragiska med emotionell frånvaro är att den är svår att namnge, men träffar djupt. Du kan inte kämpa. Du kan bara uthärda. Och till slut drar du dig tillbaka inombords.
Dessa erfarenheter påverkade mitt vuxna liv och mitt val av män. Jag drogs till dem som inte riktigt fanns där, tolkade deras distans som en utmaning, i hopp om att min kärlek skulle räcka. Jag upprepade mönster jag kände igen – tills jag började arbeta med dem. Jag lärde mig att känna det jag inte fick känna som barn, sörja det som aldrig fanns och acceptera att min pappa inte var den jag behövde.
Jag vill lära mig hur man verkligen lyssnar, hur man stannar kvar även när det är svårt, och hur man visar sig själv utan att förlora sig själv. Jag har lärt mig att ge mig själv det jag behövde som barn, känna igen triggers, observera mönster och ta mig själv på allvar.
När jag ser min dotter springa fritt, skratta högt och ställa frågor, tänker jag: Precis så borde det ha varit för mig också. Det jag saknade då kan jag idag skapa för mig själv. Jag är inte längre barnet som står i hallen med en teckning.
Jag trodde länge att något var fel på mig – för att jag kände så mycket, för att jag ville ha närhet, för att jag ville bli sedd. Men idag vet jag: det jag saknade var berättigat, mänskligt, barnsligt och naturligt.
Jag är inte längre flickan som tyst drar sig tillbaka när det blir trångt. Jag är en kvinna som lyssnar på sig själv, som sätter gränser och har behov som inte är förhandlingsbara. Jag behöver inte bevisa kärlek – jag förtjänar den som jag är.
Och kanske är det den tysta segern: att jag själv är bra för mig, att jag kan se det som då var dolt, att jag håller mig själv – bit för bit, dag för dag.
Mellan en överbelastad mamma och en frånvarande pappa växte ett barn upp som nästan förlorade sig själv – och som nu, steg för steg, återtar sin egen plats i världen.