Det finns nätter när du knappt kan andas. Hjärtat slår för hårt, tankarna snurrar, och du undrar hur någon som sa att han älskade dig kan gå vidare så lätt – som om du aldrig funnits.
Han postar igen, skrattar, flirtar, lever – och du känner dig utplånad. Men det du ser är inte styrka. Det är flykt. En narcissist sörjer inte – han ersätter.
Han byter människor som andra byter kläder, inte för att han älskar så lätt, utan för att han inte kan älska alls. För honom är kärlek ingen känsla, utan en spegel. Han behöver andra för att känna sig levande, för att se sig själv som beundransvärd, önskvärd, viktig.
Du var aldrig bara en kvinna för honom – du var scenen där han kunde spela sin roll. Du var ljuset som gjorde honom synlig. Och när du började se bakom kulisserna, blev han rastlös. För du var inte längre kontrollerbar.
En narcissist står inte ut med tystnad. Där du försöker samla dig, söker han distraktion. Där du reflekterar, flyr han – in i armarna på nästa, som för en stund får honom att känna sig som någon igen.
Men låt dig inte luras: den nya kvinnan är ingen ny början, bara en upprepning av samma gamla spel. Hon står nu där du en gång stod – full av hopp, förblindad av hans charm. Hon tror att hon har hittat något unikt, utan att förstå att hon bara är nästa roll i hans drama.
Du ser bilderna, leendena, det till synes nya lyckliga livet – och du börjar tvivla på dig själv. Var du inte tillräcklig? Är hon bättre, vackrare, starkare? Nej. Hon är bara ny.
En narcissist lever av början – av förälskelsens energi, av känslan att erövra. Men så fort verkligheten tränger sig på, upprepar allt sig igen. Samma mönster. Samma ord. Samma smärta.
Och medan du tror att han har glömt dig, bär han dig fortfarande inom sig – inte som människa, utan som minne av det han kunde få ut av dig. Han saknar inte *dig*, han saknar bekräftelsen du gav honom.
Han kan inte ersätta dig, bara kopiera. Och varje ny kvinna kommer förr eller senare att inse att hon inte hittat ett hem, utan en scen.
Det du känner just nu – smärta, ilska, sorg – är inte svaghet. Det är läkning. Du går inte sönder, du vaknar. Du börjar förstå att kärlek utan empati inte är kärlek, att närhet som förstör dig aldrig var riktig närhet.
Han kände aldrig det du kände. Hans känslor är ytliga, hans inre tomt. Han jagar ögonblick som får honom att verka levande, eftersom han inte känner något på djupet. Där du söker mening, söker han yta. Där du stannar, flyr han.
Men medan han springer vidare, växer du. Du börjar inse att hans beteende inte säger något om ditt värde – bara om hans tomhet.
Du var aldrig ”för mycket”. Du var bara med någon som var för lite. För lite kapabel att känna, för lite villig att vara sann.
Han kommer att fortsätta, från kvinna till kvinna, alltid på flykt från sig själv. Han kommer att spela kärlek tills även hon blir trött. Och en dag, när du redan har läkt, kommer han undra varför ingen stannar.
Men du kommer inte längre titta tillbaka. För medan han letar efter nästa publik, har du lärt dig att återta huvudrollen i ditt eget liv.
Du reser dig, tyst, stark, förvandlad. Du inser att hans nya relation inte är en seger – det är hans fälla.
Och du? Du är äntligen fri. Fri från spelen, från maskerna, från tvivlen. Du har förlorat det som sårade dig, och vunnit det som läker dig: dig själv.
För medan du grät, växte du. Medan han förförde, lärde du dig att älska dig själv. Och en dag kommer du möta någon som inte behöver dig för att känna sig hel, utan väljer dig för att han ser dig.
Då kommer du veta:
Han hade dig aldrig – men du har återfått dig själv.