Släpp taget. Inte för att du har gett upp, utan för att du äntligen har förstått att kärlek inte ska behöva kämpa för att bli sedd.
Släpp honom. Inte för att du inte längre känner något, utan för att du har känt för mycket – för länge. För att ditt hjärta har burit mer än det borde, försökt förstå det som inte går att förstå, och hoppats på något som aldrig kom.
Du förtjänar frid, inte förvirring. När du är med en narcissist, lär du dig att tvivla på dig själv. Du börjar tro att du är problemet – att du är för känslig, för krävande, för mycket.
Men sanningen är att du bara längtade efter något äkta. Efter närhet utan manipulation, efter ord som betydde något, efter kärlek som inte behövde maskeras bakom spel och tystnad.
Låt honom gå, för du kan inte hela någon som inte vill bli helad. Du kan inte älska någon till självinsikt, hur mycket du än försöker. Narcissisten söker inte kärlek – han söker beundran, kontroll och spegling. Han vill inte dela livet med dig, han vill att du ska leva för honom.
Du har redan gett tillräckligt. Du har förklarat, ursäktat, hoppats. Du har försökt vara lugn när han var kall, förstående när han försvann, förlåtande när han sårade dig igen. Du har väntat på att han ska förändras, men allt som hände var att du förändrades – du blev tystare, osäkrare, tröttare.
Släpp taget. Inte för att han förtjänar det, utan för att du gör det.
När du släpper narcissisten, kommer du känna ett tomrum. Det är normalt. Ditt sinne kommer sakna dramat, intensiteten, de små stunderna av “kärlek” som alltid följdes av kyla. Det är inte kärleken du saknar – det är illusionen. Narcissistens kärlek var aldrig konstant. Den var ett spel, byggt för att hålla dig kvar.
Du kommer vilja förstå varför. Varför någon som sa att han älskade dig kunde vara så hård, så likgiltig, så kontrollerande. Men du kommer aldrig få ett ärligt svar, för narcissisten kan inte se sanningen – varken om dig eller om sig själv.
Släpp honom, för du behöver inte längre vara hans projekt, hans spegel, hans beundrare. Du behöver inte längre försöka bevisa ditt värde för någon som aldrig tänkt att se det.
Börja istället se dig själv. Ditt hjärta, som fortfarande slår, trots all smärta. Din själ, som fortfarande hoppas, trots all förvirring. Du är inte svag för att du älskade en narcissist – du är stark för att du vågade känna djupt i en värld som bara tog emot.
Låt honom gå, för varje gång du försöker hålla kvar, håller du också fast vid den gamla versionen av dig själv – den som trodde att kärlek kunde rädda någon som inte vill bli räddad.
Kärlek handlar inte om att förlora sig själv. Den handlar om att växa tillsammans, inte krympa för att passa in i någon annans begränsade bild av kärlek.
När du släpper narcissisten, släpper du inte kärleken – du släpper förvirringen. Du släpper smärtan som blivit normal. Du släpper den eviga kampen att bli förstådd av någon som aldrig tänkt förstå dig.
Och en dag, långsamt, kommer du märka hur tystnaden inte längre känns tom, utan fridfull. Du kommer börja le igen, inte för att någon säger åt dig, utan för att du äntligen känner dig fri.
Du kommer förstå att du inte saknade honom – du saknade den du var innan du började tvivla på dig själv.
Du kommer börja återuppbygga dig. Steg för steg. Med varje ny gräns, med varje nej, med varje gång du väljer dig själv framför honom.
Det kommer finnas dagar när du saknar det som var, när minnen känns varmare än verkligheten. Men kom ihåg: du saknar inte honom – du saknar känslan av hopp, av början, av illusionen att han kunde älska dig som du älskade honom.
Narcissisten var aldrig din trygghet – han var din läxa.
Låt honom gå, och tacka dig själv för modet att göra det. För styrkan att stänga en dörr som alltid slog igen i ditt ansikte. För visdomen att förstå att kärlek aldrig ska göra ont hela tiden.
Det är inte flykt – det är frihet.
Och frihet är inte tomhet – det är utrymmet där du äntligen kan börja leva på riktigt. Där du kan skratta utan oro, älska utan rädsla, vila utan att vara på vakt.
Så låt narcissisten äntligen gå.
Inte för att du har slutat älska – utan för att du har börjat älska dig själv.
Och det, kära du, är början på allt.