Innehållsförteckning
Till dig som tror att din trasighet gör dig omöjlig att älska
När självbilden blir hårdare än verkligheten
Det finns kvinnor som bär på en stilla övertygelse:
Om någon verkligen såg mig, skulle de inte stanna.
Inte för att de är kalla.
Utan för att de har blivit sårade många gånger.
Efter tillräckligt många sprickor börjar man tro att det är något grundläggande fel.
Att smärtan säger sanningen.
Att kärlek är något som andra förtjänar – inte man själv.
Men den tanken är inte insikt.
Den är ett försvar.
Att skuldbelägga sig själv för det som redan hänt
Många kvinnor fastnar i ett ständigt bokslut med det förflutna.
Vad man gjorde. Vad man inte gjorde. Vem man var.
När ansvar blir självstraff
Att ta ansvar är en sak.
Att straffa sig själv om och om igen är något annat.
Du kan inte leva bakåt.
Och du är inte samma person som tog de besluten.
Att du ser dem tydligare idag är inte ett tecken på brist –
det är ett tecken på mognad.
Kärlek kräver mod, inte perfektion
Innerst inne vet du ofta att du vill mer än det du accepterar.
Mer respekt. Mer lugn. Mer balans.
Men rädslan viskar:
Tänk om jag inte klarar av att förlora det igen.
Så du håller igen.
Du väntar.
Du nöjer dig.
Inte för att du vill – utan för att du tvivlar på din egen förmåga att ta emot det som är bra.
Spåren du bär säger mer om styrka än brist
När du har svårt att känna igen dig själv i spegeln
är det ofta för att du har förändrats.
Inte förlorat dig själv –
utan vuxit ifrån den du var tvungen att vara.
De spår du bär är inte bevis på misslyckande.
De är bevis på att du överlevde.
Och lärde dig.
Att komma ifrån något är också en resa
Det är lätt att romantisera utveckling och glömma priset.
Men varje erfarenhet – även de som gjorde ont – har lärt dig något om gränser, behov och relationer.
Inte för att du förtjänade smärtan.
Utan för att du klarade den.
Ja, du har svagheter – och det är mänskligt
Ingen människa är färdig.
Ingen relation är fri från misstag.
De fel du önskar ogjorda,
de relationer som aldrig borde blivit,
de versioner av dig själv du inte längre vill känna igen –
allt detta är delar av din historia.
Inte din dom.
Du är inte skapad för att nöja dig
Att stanna i relationer som gör dig mindre
är inte lojalitet.
Det är självtvivel.
Du behöver inte någon som tolererar dig.
Du behöver någon som möter dig –
utan spel, utan manipulation, utan villkor.
Den inre rösten som säger att du ska vara tacksam för smulor
talar inte sanning.
Den talar rädsla.
Att förlåta sig själv i vardagen
Självförlåtelse är sällan ett stort ögonblick.
Det är små val i vardagen.
Att inte stanna i självanklagelser.
Att sätta gränser utan att förklara sig.
Att vila utan att känna skuld.
Det är där förändringen sker – tyst, konsekvent, på riktigt.
När du börjar möta dig själv med respekt
Den dag du slutar använda ditt förflutna som bevis mot dig själv
händer något.
Du står stadigare.
Du väljer annorlunda.
Och andra märker det.
Inte för att du är felfri.
Utan för att du är hel nog att inte överge dig själv längre.
FAQ:
Är man mindre värd kärlek om man har en svår bakgrund?
Nej. Erfarenheter minskar inte ditt värde – de fördjupar det.
Varför känns det som om andra förtjänar kärlek mer än jag?
För att självtvivel ofta växer ur upprepad smärta, inte ur sanning.
Hur slutar man straffa sig själv för gamla misstag?
Genom att skilja ansvar från självhat och acceptera förändring.
Är det fel att vilja ha mer i relationer?
Nej. Det är ett tecken på självrespekt.
Kan man bli älskad utan att vara “färdig”?
Ja. Kärlek kräver närvaro – inte perfektion.