Kanske är du inte redo att älska mig. Kanske vill du det inte ens.
Och ändå – varje gång jag tänker på dig känner jag att min kärlek till dig inte beror på din vilja. Den bara finns. Tyst, djup och orubblig.
Jag vet att du har dina skäl, att du har byggt murar för att skydda dig själv. Jag ser dem – och ändå ser jag också människan bakom. Den som är rädd för att bli sårad. Den som tror att den måste vara stark för att inte gå sönder igen.
Men kärlek – sann kärlek – söker inte perfektion. Den stannar, även när den blir avvisad. Den väntar inte på villkor, den bara finns.
När jag ser på dig ser jag ingen felfri människa. Jag ser ärr, gamla sår, skuggor av förflutna dagar. Jag ser allt som format dig – och jag älskar dig just för det.
Jag älskar din oro, dina tvivel, din tystnad. Jag älskar dig när du skrattar, men också när du förlorar dig själv och inte släpper in någon.
Jag vet att du kanske inte vill ha mig. Kanske tror du att jag förtjänar bättre. Eller så är du rädd för att du inte kan ge mig det jag behöver. Men kärlek jämför inte och kräver inget tillbaka.
Jag förväntar mig ingen perfektion, inga löften. Bara att du vet: jag är här – inte för att rädda dig, utan för att se dig, så som du verkligen är.
Om du stöter bort mig kommer jag inte att hålla fast. Men jag kommer heller inte att hata dig. Jag kommer att släppa taget – med samma kärlek som jag en gång höll dig med.
För sann kärlek förblir ren även när den inte besvaras. Den blir inte bitter. Den förändras, men den försvinner inte.
Jag kommer att älska dig när du inte är här. När du drar dig undan för att samla dina tankar, och jag inte vet om du någonsin kommer tillbaka.
Jag kommer att älska dig när du tiger och försöker glömma mig. Jag kommer att älska dig även när ditt namn bara är en viskning i mitt hjärta.
För jag tror att vissa själar möts för att minnas, inte för att äga.
Kanske är du den läxa som livet ville ge mig – för att visa att kärlek inte alltid slutar med ett ”vi”, utan ibland med ett stilla ”jag stannar ändå”.
Jag stannar, för jag känner att min kärlek inte är villkorad. Den finns inte för att du vill ha mig – den finns för att jag har sett dig.
Jag såg dig när du försökte vara stark trots att du gick sönder inuti. Jag såg dig när du log för att dölja din smärta.
Och jag visste: det är just den människan jag vill älska – inte den som alla andra ser, utan den som i mörkret undrar om den duger.
Om du låter mig, kommer jag att älska dig även i de stunder när du föraktar dig själv. När du känner dig förlorad ska jag påminna dig om att du är värd att bli funnen.
Och när du tror att du måste kämpa ensam, kommer jag att vara där – inte för att visa vägen, utan för att du ska veta att du inte är ensam.
Jag kommer att älska dig när du gör misstag. När du sårar mig, sviker mig eller tiger när ord behövs.
För jag älskar inte det du gör – jag älskar människan som ibland inte vet bättre.
Jag älskar dig med en förståelse som är större än min stolthet. Med ett hjärta som hellre blöder än stänger sig.
Kanske kommer du en dag att förstå att kärlek inte ber om att bli besvarad. Den är en gåva – tyst, men stark.
Jag ger dig inte min kärlek för att binda dig, utan för att befria dig.
För att du ska veta att du kan bli älskad, även när du inte älskar dig själv.
Och när du en dag ser tillbaka och inser att jag aldrig gick – att jag följde dig i tankarna genom alla dina stormar – då kommer du att veta:
Jag var aldrig här för att förändra dig. Jag var här för att älska dig, precis som du är.
Utan krav. Utan villkor. Utan slut.
Kanske kommer du aldrig att älska mig. Kanske kommer du aldrig att förstå hur djupt min kärlek gick. Men det är okej.
För min kärlek till dig var aldrig en byteshandel – den var en bön. En stilla, ärlig bön om att du skulle finna frid.
Och om du finner den, även utan mig, då har min kärlek fyllt sitt syfte.
För det är vad sann kärlek gör:
Den stannar, även när den inte stannar.
Den älskar, även när den måste gå.
Och den välsignar, även när den själv står tom.
Så ja – även om du inte vill ha mig, kommer jag ändå att älska dig.
Inte för att jag inte kan släppa taget, utan för att jag äntligen har förstått vad kärlek verkligen är.
Kärlek är inte ägande. Den är ett hem – och du kommer alltid att ha en plats där.