Det finns möten i livet som förändrar oss för alltid, och ett av dem är mötet med en narcissist. Den som en gång varit i en sådan relation vet att det inte handlar om kärlek i vanlig mening – utan om makt, kontroll, spel och en ständig kamp om dominans.
Jag har ofta undrat vad som egentligen träffar en narcissist i hjärtat. Är det när man ignorerar honom och därmed ifrågasätter hans betydelse? Eller är det när man blockerar honom och stänger dörren för gott? Den frågan har följt mig länge – inte i teorin, utan genom egen, smärtsam erfarenhet.
Som kvinna vid sidan av en narcissist har jag upplevt båda situationerna. Jag vet hur det känns att tiga, att inte svara på meddelanden, att bestämma sig inombords: ”Du får ingenting mer från mig.” Och jag vet också hur det känns att trycka på ”blockera”-knappen och därmed kapa allt.
Båda vägarna har sin effekt – på honom, men också på mig. Och när jag ser tillbaka i dag kan jag tydligt förklara varför båda gör ont, men på olika sätt, och varför svaret ytterst handlar om narcissistens inre struktur.
Innehållsförteckning
Tystnaden i att ignorera
När jag ignorerar en narcissist tar jag ifrån honom det han behöver mest: reaktion. En narcissist lever av uppmärksamhet.
Den är som syre för hans sköra ego. Även när han provocerar eller sårar handlar det inte bara om själva handlingen, utan om ekot den skapar. Din smärta, dina tårar, din ilska – allt är bränsle för honom. Det bekräftar hans makt och visar honom att han fortfarande kan styra dig.
Att ignorera betyder att neka honom detta bränsle. Inget svar, ingen blick, inget livstecken. Hans spel tappar sin publik, och det är outhärdligt för honom.
Jag minns dagar då jag medvetet inte svarade. Meddelandena blev fler, samtalen intensivare – först charmiga, sedan arga, till sist desperata. ”Varför svarar du inte?” var inte en fråga, utan ett skrik efter kontroll.
Att ignorera tar ifrån honom scenen. Han står där, spelar sin roll, men salongen är tom. Och just det träffar honom där det gör som mest ont – han är inte längre så viktig som han vill tro.
Men att ignorera kräver styrka. Det handlar inte bara om att inte svara, utan om att stå emot impulsen att förklara, försvara eller ge efter. Det kräver att man håller fast vid sin tystnad – även när det stormar.
Slutgiltigheten i att blockera
Att blockera är något annat. Det är ett klart budskap: ”Du har inte längre tillträde till mig.” För en narcissist betyder det den ultimata förlusten av kontroll.
Medan ignorans lämnar en liten öppning – hoppet att du kanske svarar någon gång – betyder blockering att dörren är stängd för alltid.
Jag minns ögonblicket när jag blockerade. Ett enda klick, en liten teknisk handling – men symboliskt enorm. Han reagerade med raseri, försökte nå mig via nya nummer, vänner, sociala medier – allt för att inte behöva acceptera att jag hade stängt honom ute för gott.
Att blockera sårar eftersom det är definitivt. Det säger inte bara ”jag svarar inte”, utan ”du existerar inte längre i min värld.” För någon vars självkänsla bygger helt på bekräftelse från andra är det som ett slag i ansiktet. Det tvingar honom att konfrontera den verklighet han hatar mest: att han är maktlös.
Men blockering kan också provocera. En ignorerad narcissist rasar i tysthet. En blockerad narcissist kan bli mer aggressiv, försöka hitta nya vägar att påverka dig – ibland genom manipulation, ibland genom hämnd. Att blockera är ett skydd, men också en utmaning för honom.
Vad gör mest ont?
Svaret är inte enkelt. Det beror på var han befinner sig – och var jag befinner mig. Att ignorera tar ifrån honom energin från mina reaktioner. Att blockera tar ifrån honom själva tillgången till mig. Båda gör ont, men på olika sätt.
Blockering går djupare eftersom den är slutgiltig. Den visar honom att han verkligen inte längre har någon makt.
Men den kan också få honom att försöka återta kontrollen på nya sätt. Vad som sårar honom mest beror därför också på mitt mål. Vill jag skydda mig? Då är blockering den tydligaste vägen. Vill jag långsamt ta ifrån honom makten? Då är ignorans det tystare, men mer effektiva vapnet.
För honom är båda som sår, men blockeringen är det som skär djupast – den som avslutar banden för gott.
Min sanning
När jag ser tillbaka inser jag att det egentligen inte handlar om vad som sårar honom mest – utan om vad som skyddar mig bäst.
Att ignorera lärde mig att jag kunde styra min egen energi. Att blockera lärde mig att jag hade rätt att sätta gränser. Båda var steg mot frihet.
Men jag vet också: för narcissisten var blockeringen den djupaste smärtan. För den betydde slutet. Den tog ifrån honom hoppet att kunna vinna tillbaka kontrollen genom sina spel. Den tvingade honom att inse det han fruktar mest – att hans makt har gränser.
Och just det är vad en narcissist aldrig står ut med: att upptäcka att han inte är oövervinnerlig.