Som barn kan vi ofta inte riktigt förstå vad som händer med oss när vi upplever svåra känslor eller trauma. Vissa upplevelser lämnar oss tomma, avskurna från världen eller från våra egna känslor. Det kan vara svårt att sätta ord på dessa känslor – en djup känsla av att inte höra till, en inre distans till oss själva eller en känsla av att titta på livet genom en glasruta.
När vi blir äldre kan vi inse att dessa känslor ofta är tecken på dissociation – en psykologisk process där hjärnan skyddar oss från överväldigande upplevelser genom att skapa en mental separation från smärtsamma minnen, känslor eller delar av vår identitet. En viss grad av dissociation är vanlig och inte alltid problematisk, men när den är återkommande eller kopplad till trauma kan den påverka livet långt in i vuxen ålder.
Här är 25 tecken som kan tyda på att du som barn upplevde dissociation:
- Du skapade fantasivärldar för att fly från verkligheten och känna dig trygg.
- Du låtsades vara någon annan för att hantera känslor du inte kunde uttrycka.
- Nätter fyllda av egna historier och världar hjälpte dig att somna och lugna ditt sinne.
- Böcker och berättelser blev en tillflykt, där du kunde glömma var du egentligen befann dig.
- Du levde i dina egna roller och karaktärer och hade svårt att återgå till verkligheten.
- Filosofiska tankar om livet och döden blev vanliga, eftersom världen ibland kändes overklig.
- Du ljög ofta för att skydda dig själv eller hantera svåra situationer.
- Du spenderade tid framför spegeln, studerade ditt ansikte och dina uttryck.
- Minnesluckor – du kan inte komma ihåg vissa perioder eller upplevelser från barndomen.
- Tystnad och underkastelse i sociala sammanhang, av rädsla för att bli avslöjad.
- Känslomässig avstängning – du lärde dig att undertrycka känslor för att undvika straff eller kritik.
- Dagdrömmande och frånkoppling från nuet blev en vana.
- Föremål blev skyddande figurer som gav trygghet när du kände dig ensam.
- Skolresultat som kritiserade drömmande – du kunde inte förklara varför du inte kunde koncentrera dig.
- Självskada eller starka kroppsliga upplevelser användes för att känna verkligheten.
- Lek med dockor och objekt blev ett sätt att skapa egna världar.
- Upplevelser av utanför kroppen-upplevelser kunde uppstå vid stark ångest.
- Överdrivna berättelser eller fantasivärldar som du berättade för andra.
- Kalla vatten-sprut i ansiktet som metod för att återknyta till verkligheten.
- Kontrollerade kroppsliga reaktioner för att inte avslöjas eller bli sårad.
- Emosionell avstängning i timmar eller dagar, för att kunna återhämta dig.
- Påhittade vänner med egna personligheter gav trygghet och sällskap.
- Fokusering på detaljer som händer eller kropp för att känna sig verklig.
- Konversationer med dig själv i påhittade ord eller språk för att trösta dig.
- Undvikande beteende eller skenbar likgiltighet, särskilt inför hotfulla vuxna.
Innehållsförteckning
Varför dissociation uppstår
Barn utvecklar dissociation som ett sätt att överleva i situationer som är för smärtsamma att hantera.
Om känslor inte får uttryckas, eller om barnet utsätts för kritik, straff eller trauma, kan hjärnan skapa ett mentalt skydd som skiljer barnet från den fulla upplevelsen av smärta.
Det kan kännas som att man är “någon annan” i sig själv, att verkligheten inte riktigt existerar, eller att man tittar på livet utifrån.
Det är viktigt att förstå att dissociation inte är ett tecken på svaghet. Tvärtom är det ett adaptivt sätt att hantera överväldigande känslor.
Problemet uppstår när detta mönster blir automatiskt och påverkar vuxenlivet – relationer, självkänsla och förmågan att känna närhet kan då bli svåra.
Långsiktiga effekter
Många som upplevt dissociation som barn rapporterar:
- Svårigheter att skapa nära relationer eller att lita på andra.
- Känslomässig avstängning eller att känna sig “tom” ibland.
- Svårt att återknyta till barndomsminnen eller förstå sina reaktioner.
- Skam eller skuld över beteenden som en gång var adaptiva.
Att känna igen dessa mönster är det första steget mot läkning. När vi förstår att vissa beteenden och känslor var ett sätt att överleva, kan vi börja bearbeta och integrera dessa upplevelser i vårt vuxna jag.
Vägen till läkning
Självmedvetenhet: Identifiera mönster och situationer där du fortfarande dissocierar.
Terapi: Professionell hjälp, såsom trauma-fokuserad terapi, kan vara avgörande.
Kroppsmedvetenhet: Övningar som yoga, meditation eller andning kan hjälpa dig återknyta till kroppen.
Skapa säkerhet: Bygg relationer och miljöer där du känner dig trygg att uttrycka känslor.
Självacceptans: Acceptera att dissociation var ett skydd och inte ett misslyckande.
Avslutning
Om du känner igen många av dessa tecken, är det ett starkt signalement på att ditt inre jag skapade strategier för att överleva som barn.
Att förstå detta ger inte bara klarhet, utan också möjlighet till läkning. Du behöver inte längre använda samma försvarsmekanismer.
Genom medvetenhet, stöd och övning kan du återknyta till dig själv, känna närvaro och bygga en starkare relation till dina känslor.
Dissociation är inte ett misslyckande – det är ett tecken på styrka, på att ditt inre jag försökte skydda dig. Att förstå detta kan vara början på en ny, tryggare och mer hel version av dig själv.